klj

Det här är min sista vecka som helt föräldraledig. Nästa vecka jobbar jag en dag, och sedan kommer jag bara att jobba fler och fler dagar under maj för att sedan vara tillbaka på heltid i juni. Hur känns det då? Både bra och dåligt måste jag nog säga. Jag kommer att gilla att återgå till vuxentillvaron på jobbet, att återigen kunna identifiera mig som en yrkesmänniska och inte "bara" mamma. Det ska bli skönt att kunna äta lunch och gå på toaletten utan att tvingas avbryta mitt i för att L hojtar.

Men samtidigt skär det i hjärtat att behöva lämna honom, nu när vädret börjar bli bra nog och han själv stor nog för att man ska kunna hitta på roliga saker på dagarna. Jag vet att han kommer att ha det hur bra som helst med T, det är inte alls det saken gäller. Det är mer mitt mammahjärta som inte riktigt vill släppa taget, tror jag. Gudskelov är det ju semester någon gång i sommar också :-)

I måndags vägde jag in på -1 kg sedan förra invägningen, vilket är första nedgången sedan "påskuppehållet". Det gjorde mig rätt så ordentligt motiverad till att i alla fall försöka nå målet som jag har satt upp för mig själv på -2kg under april. Så nu har jag snålat med points, går runt på 18-22 points om dagen och har motionerat måndag-onsdag: simning, promenad med barnvagn och promenad med barnvagn. Så idag när jag klev upp på vågen stannade den på ett helt kilo ner sedan i måndags! Wohooo! Det lönar sig alltså att motionera och snåla, vilket gör att jag får ännu lite mer motivation till att hålla igen även de sista dagarna i april.

Igår var vi på mötet med stadsbyggnadskontoret och kommunen för att reda ut vad det egentligen var som var problem. Det visar sig att av det som ser ut som om det är vår tomt när man tittar på den i verkligheten är det en nästan fyra meter bred remsa i norra kanten som tillhör fastigheten Mörarp 3:5 istället för vår fastighet. Dock tillhör den marken kvarteret enligt detaljplanen som fastställdes 1944. Mörarp 3:5 ägs av tt dödsbo från 50-talet, men kommunen taxerar för marken (vilket är skumt och inte borde fungera, men det är i vilket fall som helst inte vår huvudvärk). Om inte detaljplan och tomtkarta stämmer överens så kan man inte få bygglov. Så kommunen vill nu sälja oss den remsan mark och dela på kostnaden på det som kallas "förrättningen", dvs att kartor ritas om och alla papper upprättas så att allt stämmer.

Det skulle för oss innebära en kostnad på 15 000 kr. Alternativet är att vi inte köper marken av kommunen, men i så fall får vi bekosta hela förrättningen själva, vilket innebär en kostnad på 15 000 kr. Och det måste göras, för annars stämmer inte kartorna med detaljplanen och då får vi inte bygglov. Så hur vi än vänder oss kommer vi att behöva betala mer pengar för mark som vi redan trodde att vi hade. Surt.

Lägg därtill att vi enligt detaljplanen inte får bebygga de fyra meterna som nu är kommunens, samt ytterligare 2 meter i den norra delen av tomten. Ska vi då lägga huset som vi hela tiden har tänkt, innebär det att huset hamnar ganska mycket mitt på tomten istället för i ena kanten. Det delar upp trädgården på ett sätt som vi absolut inte vill, så vi får nog se till att tänka om där... Igår kväll var vi rätt deppiga skall jag säga.

Men lite gladare är vi idag. B från stadsbyggnadskontoret ringde tillbaka idag och hade förhandlat med kommunen och kommit överens om att vi bara behöver betala för markremsan samt "vår" del av förrättningen, en totalsumma på 8 000-10 000 kr. Det är fortfarande sura slantar, men det känns betydligt bättre. Kommunen ska nämligen i samma veva rätta till ägandeförhållandena kring Mörarp 3:5, och det måste de göra i vilket fall som helst, så jag antar att det är därför B har lyckats så bra. Vi är synnerligen tacksamma.

Men inte så farligt som jag trodde. Jag hade gått upp 2 hg sedan vägningen före påsk, och med tanke på vad jag har ätit och hur mycket jag har rört mig (eller inte) så känner jag mig faktiskt inte jättebesviken ändå. Nya tag den här veckan, så ska det bli ett minus på måndag, och hör sen!

Jag tog en paus från viktväkteriet under påsken och tillät mig själv att frossa i allt gott som fanns på påskbordet. Det resulterade i att jag gick upp två kilo på bara några dagar. Dags alltså att skärpa till sig igen, och jag tog tag i tyglarna i måndags igen. Det har gått utmärkt, imorse vägde jag in på två hekto mindre än jag vägde på morgonen vid förra viktväktarinvägningen och mitt mål var att jag inte ska ha gått upp någonting när jag väger in mig på måndag. Så här långt ser veckan alltså bra ut.

Men så fyller mamma år i veckan som kommer, och hon ska firas på lördag. Det blir kassler och köpt potatissallad, kaffe, tårta och godis. Vem tror att jag kommer att äta för mycket - räck upp en hand! Jag har i alla fall gjort en matbudget inför lördagen, och om jag äter en nollpointssoppa till lunch så kan det faktiskt gå vägen ändå. Men det vettigaste är nog att T får köra ner till mina föräldrar och så sitter jag i baksätet hos L och kränger frukt och morötter tills det står sånt ur öronen på mig. För om jag inte är så hungrig när jag kommer dit så lär jag kunna nöja mig med mindre onyttigheter. Det är i alla fall min strategi, vi får se hur det avlöper.

Det är skärtorsdag idag. Eftersom jag håller på att gå ner i vikt har jag inte handlat hem en stooooor påse lösgodis den här gången. Mindes alltför väl förra året då det inte kom en enda påskkärring och knackade på på torsdagen. Så när två tjejer knackade på idag var jag tvungen att ge dem beskedet: "Tyvärr flickor så har jag inget godis hemma". Kände mig lite taskig och så, de hade ju klätt ut sig och målat sig i ansiktet och allting, inte som på Halloween för ett par år sedan när några killar knackade på och sa "bus eller godis" utan att ha klätt ut sig eller på något sätt alls ansträngt sig...

Anyway, vad säger den stora tjejen (max 10 år gammal) när jag kommer med det dåliga beskedet att vi inte har något godis? Jo: "Man kan ge pengar också." What!!!!?? Alltså, jag skulle aldrig ha kommit på tanken att säga sånt vid den åldern. Behöver jag säga att det INTE blev några slantar till dem? Elakt? Kanske det, men jag gillar inte när någon tigger av mig. Ger gärna pengar till de hemlösa genom att köpa Aluma eller liknande. Händer även ibland att jag ger till någon som sitter med en hatt eller liknande framför sig. Men när någon tigger, nä - då får jag en sur smak i munnen. Och det kändes definitivt så den här gången... Alltså, bara att ha mage.

Ja så känns det lite grand idag. Förra veckan var ju fruktansvärd. Pizza på måndag kväll, sunkig mathållning resten av veckan och så (som grädden på moset *ha ha*) klämde jag i mig massor med chokladpraliner och en hel del ostbågar igår. Till det drack jag läsk, nyttigt värre - NOT! Det blir på nåt sätt alltid fel de veckorna när det inte har varit något viktväktarmöte, jag behöver tydligen den peppningen en gång i veckan.

Jag vägde mig i morse på hemmavågen, och kom fram till att jag nog i alla fall hade klarat mig från att gå plus under de här två veckorna. Men förvånansvärt nog hade jag gått ner hela 0,8 kg enligt viktväktarvågen (som ju är den som jag har bestämt mig för att räkna efter). Så det blev andra guldstjärnan idag, och en dos ny motivation inför påsken. Fint väder är det också, så jag blir ju sugen på att gå ut en långpromenad...