Tänder
L höll på att ge oss skrämselhicka i helgen när han helt plötsligt bestämde sig för att dänga tänderna i soffbordet. Gråt och skrik och några avslagna flisor blev resultatet. Han lugnade sig dock snabbt, och nu har vi varit hos tandläkaren också. Han konstaterade att jodå, visst har det gått av lite bitar men det ska inte vara någon fara för anlagen till de permanenta tänderna. Puh! Så nu ska vi bara anmäla skadan till försäkringsbolaget också, så har vi gjort allt vi kan om det skulle visa sig att det dyker upp något problem om några år.
Men vad ska man göra? Vi har skydd för trappan, elkontakterna, köksskåpen osv, men det går ju inte att vaddera hela hemmet. Jag får väl helt enkelt acceptera att han kommer att skada sig ibland, trots att det skär i hjärtat när han har slagit sig. När jag tänker efter så slog jag mig en hel del när jag var liten, trots mina föräldrars ihärdiga försök till att få mig att ta det lugnt. Men det gick liksom inte in. Det var först när jag föll ner ur ett träd och skadade ryggen som jag började förstå vad de pratade om. Att jag hade haft tur som inte sitter i rullstol idag. Hoppas att det inte behöver gå så långt med L, utan att han har lite mer överlevnadsinstinkt än vad jag hade.
